Blossom, vår älskade Prinsessa på ärten!
Det här inlägget är bara så smärtsamt att skriva. Men jag känner att jag måste. För att kunna ge Blossom ett fint avslut så måste jag hedra henne här. Ge henne en speciell plats i katthimlen här på bloggen. Det är det minsta jag kan göra.
Jag tänkte flytta tillbaka till den dagen då det blev aktuellt för oss att skaffa katt nr 2 och hur det blev att det blev just Blossom. Jag har skrivit om det tidigare så för vissa av er kanske det låter bekant.
När vi hade haft Leo i några månader så märkte vi att han vantrivdes så vi bestämde oss att skaffa en kompis till honom. Jag hade googlat fram en liten kisse så jag visste hur den skulle se ut. Nu var det bara att leta fram en sådan. På den tiden visste jag inte än att det var en ragdoll jag hade fastnat för. Eftersom vi hade en hane så passade det fint att skaffa en hona den här gången, tyckte vi. Inte för att para dem utan för att få en balans i kattgänget helt enkelt.
Men det var lättare sagt än gjort eftersom just då fanns det väldigt få blå colorpoint honor till salu, och de som fanns var redan tingade. Men till slut så hittade vi en i Örebro. En bedårande liten kattjej! Mer om det kan ni läsa om här.
Idag är jag så otroligt glad och tacksam för att jag har den här bloggen. För som vi alla vet så blir inte minnet bättre med åren och man glömmer av så mycket. Men med hjälp av bloggen så kan jag alltid gå tillbaka och titta på bilder och läsa om hur det var.. PÅ RIKTIGT!. Det är så värdefullt! ♥
Nu när Blossom inte finns med oss längre så tycker jag att jag ser signaler i hennes beteende på ett annat sätt än jag gjorde då. Jag har alltid trott att Blossom var lite viktig av sig, men nu när jag vet att hon var sjuk så tolkar jag det inte så utan som att hon kanske mådde dåligt och höll sig undan och var lite svårflirtad av den anledningen och inte för att hon var ”viktig”. Jag har tänkt en hel del på hennes beteende och varför hon gjorde som hon gjorde ibland. Allt har nog sin förklaring.
Nu när hon blev så sjuk så sa de på kliniken att när de tittar tillbaka i journalen så kan de se lite varningar i hennes tidigare besök men som de inte tänkte så mycket på då. Jag blir så ledsen när jag hör det. Betyder det att vi hade kunnat rädda henne om vi hade upptäckt det tidigare? Vi får aldrig veta det, men ledsen blir man iaf.
Sjukdomsförloppet
Som jag skrev tidigare i det här inlägget så var vi bortresta en vecka i maj i år och katterna hade kattvakt på dagarna men var själva hemma på nätterna. Vi har aldrig gjort så tidigare, vi hade kattvakt dygnet runt alltid men av någon anledning så kändes det tryggt att göra så den här gången. Men ack så fel det blev. Vi tror inte att det hade varit någon större skillnad för Blossom men det hade känts bättre för oss att veta att de hade tillsyn hela tiden. Men kattvakten var här i stort sätt hela dagarna.
Och nu när vi tänkt tillbaka några varv så har vi konstaterat att Blossom var nog dålig redan innan vi åkte men vi märkte inte det. Inte att det skulle vara något allvarligt. Hon åt lite sämre, men det har hon gjort i perioder i hela sitt liv så vi trodde att det bara var så hon var. :/ Men hon har alltid skärpt till sig efter ett tag, därför har vi inte tänkt på att det kunde vara en sjukdom bakom det här beteendet. Hon låg liksom inte och tryckte utan spydde efter maten då och då. Och därför magrade lite i perioder. Men eftersom hon började äta som vanligt efter ett tag så trodde vi inte att det kunde röra sig om någon sjukdom och definitivt inte en dödlig sådan.
Men iaf när vi kom hem klockan tolv på natten till söndagen så kom alla katterna fram men inte Blossom. Kattvakten sa att hon hade gått ner till nedervåningen ca 20.30 och inte kommit upp efter det. Så då gick jag ner och ropade på henne och letade men hon var bara borta? Jag kom upp och började leta och vi ropade men hon kom inte fram. DÅ kände jag en hemsk oro. Blossom var väldigt social och antingen redan stod vid dörren när man kom eller kom skuttandes fram när man öppnade dörren. Att hon inte hade kommit fram när vi letat i 10 minuter gjorde oss väldigt oroliga.
Men rätt som det var så kom hon upp för trappan och… såg så ledsen och besegrad ut. Jag gick fram till henne och lyfte upp henne och hon kändes så iskall och lätt! Hon vägde ingenting. Och hon kunde knappt gå, hon ramlade nästan omkull när hon försökte. DÅ blev vi oroliga på allvar. Vad var det som hade hänt? Jag menar EN vecka hade gått och vi kommer hem till det här??? Det var omöjligt att smälta där och då.
Vi la oss väldigt sent den natten utan var med henne så länge vi orkade. Gav henne lite kalkonskinka som hon åt med glädje. Lite vatten och tittade igenom hela henne för att se om hon hade något synligt på kroppen som hade gjort henne så sjuk. Det jag hittade var en ”kaka” av något slag i ena örat och rött tandkött vid några tänder. Och eftersom hon haft problem med tänderna innan så var vi helt säkra på att det var tandinfektion som hade gjort henne sjuk. Vi bestämde att vi skulle ta timma för timma och se om hon blir bättre. Och det tyckte vi att hon blev under söndagen, dock inte så bra som vi trodde och hoppades på.
Så på måndag morgon ringde jag till vår veterinär och bokade en tid på förmiddagen. När vi kom dit så piggnade Blossom till och blev nästan sig själv men veterinären ville behålla henne under dagen och ta lite blodprover. Det var väldigt jobbigt att lämna henne där eftersom vi precis hade kommit hem. Men vi hade inget val. Så det fick bli så.
Det tog inte många timmar innan veterinären ringde och berättade att Blossom var jättedålig. Att njurvärdena var skyhöga, så höga att vissa värden kunde de inte ens mäta. NJURARNA?? Jag blev så chockad så jag var tvungen att sätta mig. Tanken flög väl igenom mitt huvud på lördags natten, men att det skulle vara så dåligt och så allvarligt kunde jag inte ens föreställa mig.
Och därifrån är allt bara en mardröm! Vi pendlade verkligen mellan hopp och förtvivlan i… 2 månader.
Blossom låg inne för dropp i 4-5 dagar och antibiotika. Hon hade även en stark infektion i urinvägarna. Vi fick hem antibiotikan som hon skulle ha i 2 veckor men Blossom hatade den. Hon spottade ut den i hela huset och plågades av den så mycket. Så efter några dagar ringde jag veterinären och frågade om vi kunde avsluta den tidigare eftersom vi inte fick i henne den längre. Hon bara vägrade. Och hon tyckte att det inte var optimalt men om hon ändå inte får behålla den så är det ingen idé att fortsätta plåga henne. Så vi avslutade kuren efter 10 dagar.
Vi var och kollade blodvärdet med jämna mellanrum och det blev bättre. En gång var det och nosade på normalvärdet. Så då var vi överlyckliga och trodde vi hade klarat henne. Nu var det bara att köpa bra mat som hon gillar så hon får tillbaka aptiten. Hon började äta lite. Först bara njurfoder men sen även sin vanliga mat. Men efter ca 10-14 dagar såg vi att hon blev sämre igen.
Vi åkte in med henne igen och hon fick stanna för dropp en vecka till. Både den här gången och förra gången fick hon komma hem och sova hemma på natten och så körde vi in henne på morgonen.
Efter ett tag behövde jag knappt presentera mig när jag ringde, de visste direkt vem jag var och vad jag ville. Kliniken blev ju nästan som Blossoms andra hem. Hon lärde känna personalen och gillade speciellt en av dem. Det märkte man tydligt, men blodproven var ju jobbiga för henne och oss så klart. Hennes tunna tunna tassar blev ju sönderstuckna. 🙁
Efter den här veckan fick Bloss antibiotika i nacken istället, 2 ggr om dagen i 21 dagar. En PERS!! För oss alla. Jag vet inte hur jag överlevde de tre veckorna. Hon tog de här medicinerna bättre än förra gången, nu visste vi att hon fick behålla allt och att det gjorde nytta. Hon började äta lite smått igen och blev stadigt bättre. Men jag bävade för dagen då vi skulle sluta med sprutorna. Kommer hon att klara sig utan dem? Kommer hon att bli frisk? Vad gör vi om hon blir dålig igen? Vad mer kan vi göra för henne då? Frågorna var många och inga svar. Oron gnagade i mig hela dagarna. Pendlade mycket mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Så mycket känslor! Resan som vi var på innan det här var som bortblåst. Hade vi ens vart iväg? Det kändes som en evighet sedan.
Vi slutade med antibiotikan och hon blev sämre igen även om jag tyckte att hon blev sämre redan dagarna innan vi slutade med den, men när vi hade slutat så var det som att hon gav upp. Vad ska vi göra nu? Veterinären sa att vi kunde förlänga kuren i 2 veckor till. Men vad ger det? Njurvärdena hade blivit sämre igen. Vi var tillbaka på ruta ett igen. Vad ska vi ta oss till? Det måste väl finnas något vi kunde göra…. eller? Hon kan väl inte vara så dålig, vi måste hjälpa henne. Men de på kliniken visste inte vad de kunde göra mer för henne så de försökte få oss att förstå att hon var JÄTTEdålig och JÄTTEsjuk. Vi tänkte bara inte att ge upp, inte nu när vi hade fått henne bra två gånger. Då måste hon väl kunna bli bra om vi bara hittar rätt medicinering.
Då sa vi att vi ville göra urinodlig och ta blodtryck på henne. Blodtrycket var bra och urinodlingen hann vi inte få innan hon fick somna in. Men efteråt fick vi bekräftat att hon fick rätt medicinering men den hjälpte inte. Hon var helt enkelt för sjuk.
Vi vägrade att ge upp så vi bestämde oss att ta henne till ett djursjukhus för en andra åsikt. De kommer nog kunna hjälpa oss, tröstade vi varandra.
Under den sista tiden, nästan de 2 sista veckorna av sitt liv åt eller drack Blossom ingenting. Vi gav henne mat i spruta eller på sked, flera gånger om dagen och så även med vatten. När hon till slut bara låg på ett och samma ställe och bara gick på toa någon gång då och då så började jag inse att det här kunde bara sluta på ett sätt.
Jag började inse det men jag var inte beredd på det. Inte efter att vi alla kämpat så i två månader. Har vi inte gett upp då så kan vi inte ge upp nu, vi måste väl fortsätta kämpa!?
Men Blossom gav upp… Hennes kropp orkade inte längre. Hon plågades av sitt illamående. Hon mådde illa när hon inte åt men hon mådde lika illa när vi hade gett henne mat.
Inför besöket hade vi bestämt att om de inte kan hitta på något annat som inte de andra redan gjort så måste vi tänka om. Jag frågade mig väldigt mycket den sista veckan, VEM gör vi det här för? Är det Blossom? Nej, för hon hade gett upp. Hon lider! Det var för VÅR skull som vi fortsatte och matade henne och tvingade i henne vatten. Vi ville få henne frisk men till vilket pris? Vi ville inte att hon skulle lida för vår skull. Så när vi insåg det så bestämde vi oss att om de säger samma sak så måste vi släppa henne… vi måste låta henne somna in och avsluta hennes lidande. Där och då. Inte åka hem för att boka tid för att komma tillbaka.. nej.. där och då…. 🙁
Resan dit var lång! Blossom blev lite piggare i bilen och i väntrummet kunde vi släppa ut henne eftersom vi var ensamma där. Det gillade hon. Då såg hon nästan ut som ”vanligt”. Men nu när jag tänker efter så såg hon väldigt sjuk ut, men vi hade nog vant oss vid det läget. Vi blev överlyckliga för de minsta små stegen åt rätt riktning, så som att hon hade ”gått upp i vikt”. Från 2,5 kg till 2,6 kg. Då blev vi lyckliga för det betydde väl ändå att hon var på bättringsvägen?
När vi till slut fick träffa veterinären så tyckte vi nog att hon var lite positiv till detta. Hon hade läst journalen och ville komplettera lite med egen undersökning och ställa lite frågor till oss. Men efter att hon hade gjort det och sa att de andra hade gjort allt rätt och att det hon kunde erbjuda oss är att ta nya blodprover och lägga in Blossom för dropp över natten för att utvärdera det. Då kändes det som att vi bara skjuter fram det framför oss.
Hur länge ska Blossom behöva lida för att vi ska förstå att det är för sent för att rädda henne? Vi hade ju gjort det här 2 ggr tidigare och här är vi igen och hon är sjukare än någonsin. Det måste väl finnas något annat? Men det gjorde det inte! Och då kände vi att vi var tvungna att tänka om. Vi kunde inte låta det pågå längre. Hon hade inte ätit eller druckit själv på närmare 2 veckor. Det lilla mat vi lyckades få i henne räcker inte på långa vägar för att hon ska ha ett värdigt liv och det allra viktigaste av allt.. Hur mår hon i allt det här? Det visste vi inte, men vi såg att hon inte mådde bra. Hon bara låg på samma ställe hela dagarna. Ville inte ut, leka var inte att tänka på. Det var inte värdigt längre. Men att ta det beslutet var så fruktansvärt svårt och vi var båda chockade. Händer detta verkligen? Är det här slutet???
Först blev allt svart! Vi blev båda jätteledsna och att ta farväl i det kala rummet var inte lätt. Samtidigt som man skulle fixa med allt det praktiska. Bestämma hur man vill göra med kroppen efteråt, hur man vill betala osv. Det var väldigt störande eftersom det tog sån tid, det tog tid från vår sista stund med Bloss och det drog ut på eländet. Men när det var över så fick Bloss en spruta i nacken som gjorde att hon somnade. Hon kände sticket för hon ryckte till och en stund senare mådde hon illa. Men hon somnade på ett par minuter. Det var tufft men samtidigt så visste vi att det var det sista tråkiga hon behövde vara med om. 🙁 För snart skulle hon bara få mysa i katthimlen. Aldrig mer ha ont eller må illa och bara njuta av friheten som hon älskade mest av allt. När hon hade somnat så fick hon en massa olika medel intravenöst. Hennes hjärta gav upp efter bara några sekunder. Hennes kropp var så slut. Skönt på ett sätt. Man har hört om de som inte somnat efter det och allt tar sån tid och man kanske tom måste göra något annat för att avsluta det. Här var det väldigt fint och stillsamt. Om man ändå är tvungen att göra en så svår sak i livet som att bestämma att låta sitt älskade djur få somna in för alltid då var det här det perfekt avslutet kände vi. Efteråt fick vi ta hem Blossom och begrava henne i trädgården. Så hon har en egen plats där hon hör hemma, fast på ett annorlunda sätt. Vi ser och tänker på henne varje dag.
Vi hade pratat om det här innan och sa att om de inte kan hitta på något annan sätt för att hjälpa Blossom än det vi redan testat flera gånger så är det bäst för alla att avsluta det där och då. Så vi var hoppfulla när vi åkte dit men ändå lite beredda på det värsta. Och Bloss slapp åka in bara för att få somna in. Vi åkte in som vanligt och hon fick faktiskt komma med hem igen. Va vackert det låter, men så tragiskt ändå. 🙁
Jag satt och pratade med Bloss kvällen innan och tackade henne för alla de fina åren som vi haft tillsammans. Berättade för henne hur mycket vi älskade henne och hur mycket hon betyder för oss. Klappade henne länge och njöt av varje sekund. Jag förstod nog redan där och då att det var var sista stund tillsammans. Och jag är glad att vi fick den. Den kommer jag alltid att bära med mig. Min älskade prinsessan på ärten!
Vi hade hoppats på många fler år ihop med dig, men nu blev det bara 6,5. Men vi är lyckliga över dem och över att ha fått ha dig hos oss. Minnet av dig kommer vi alltid att bära med oss! ♥
